Nordanvind

Det är vår i luften. Varma vindar bär mig genom skogen. Doften av grönska får mig att drabbas av harmoniska tankar. Solen – denna livgivande gigant – värmer mitt sinne och min kropp. Dess strålar är av guld och de leder min väg.

På denna plats, i denna tid. Där står jag nu. I naturens sköte. I vårens famn.

Ungdomlig kärlek ackompanjerad av vacker sång i det medeltida Verona.

Här visas ungdomen så som den kan vara. Så som den har varit. Vacker, ren, blyg och oskuldsfull. En värdig och hövisk ungdom, sprungen ur gamla aristokratiska dygder och bunden av heder och respekt för det högre och det eviga.

Det är en ungdom som är svår att föreställa sig idag. I våra tider har allt detta nästan helt brutits ned. Ungdomen skändas, exploateras och fördummas. Den förvägras en fullgod uppfostran och en riktig initiering in i vuxenlivet. Detta kommer oundvikligen att få ödesdigra konsekvenser.

Ett folk utan en sund ungdom är ett folk utan livskraft. Och – icke att förglömma – en värld utan romantik och mystik är en värld av tomhet.

Att kritisera den nuvarande massinvandringspolitiken är inte svårt. Den är en djupt rasistisk företeelse som bygger på kolonisation och ockupation av europeisk mark. Den medför också ett undanträngande av ursprungsbefolkningen på bekostnad av alla möjliga främmande folkslag som i bästa fall enbart är ute efter att fly från krig och andra missförhållanden till en tryggare plats, men i värsta fall ägnar sig åt våldsdåd, parasitism och ett totalt förakt för all sorts anständighet, värdighet och skönhet.

Just det här med skönhet anknyter till vad jag ämnar skriva om i denna text, nämligen ett perspektiv som sällan tas i beaktande när man kritiserar massinvandringen – det estetiska. Detta är ett perspektiv som sträcker sig bortom alla andra utgångspunkter som vanligen brukar användas för att kritisera invandringen, nämligen utifrån kulturella, etniska eller ekonomiska faktorer.

Att ha ett estetiskt förhållningssätt innebär att man strävar efter det sköna och vackra och att man tillmäter detta en förhållandevis stor betydelse eller rent av som något grundläggande för hur man ser på världen. Här kan även sägas ingå en värderingsmässig aspekt där det vackra värderas högre än det fula osv.

Det jag tänkt undersöka i den här texten är hur det skulle te sig om man applicerade det estetiska perspektivet på invandringen, alltså att man utifrån detta avgjorde hur invandringspolitiken skulle utformas. Marxism och liberalism, liksom andra obehagliga ideologier, har aldrig tagit någon som helst hänsyn till ett estetiskt perspektiv och där har vi en av grunderna till förfallet i den senmoderna civilisationen. Detta bidrar också till att företrädare för dessa politiska inriktningar inte ser något problem med att befolkningen degenererar fysiskt, samtidigt som man tillåter en massiv inflyttning av främmande folkslag som är allt annat än fagra för ögat.

Konsekvenser
Vad skulle man då få se för konsekvenser av att tillämpa ett estetiskt perspektiv på invandringspolitiken? Vad skulle det leda till?

Ja, för det första blir en etnopluralistisk hållning ett resultat av det estetiska synsättet, alltså att man önskar se en global mångkultur, där diversitet och biologisk mångfald blir något eftersträvansvärt.

För det andra blir en konsekvens att man av ett annat skäl inte önskar ha någon okontrollerad massinvandring, nämligen det att en stor del av mänskligheten och ibland även vissa hela folkslag är direkt fula eller estetiskt frånstötande på olika sätt.

En tredje konsekvens blir att man mycket väl kan tänka sig viss invandring av estetiskt tilltalande människor. Detta gäller såväl individer från olika länder liksom i vissa fall större populationer av en folkgrupp. Man har alltså inget emot invandring i sig, förutsatt att det sker med måtta och inte orsakar en massa kaos och förstörelse, eftersom detta oftast inte är så särskilt angenämt ur ett estetiskt perspektiv.

En fjärde konsekvens blir dock att man inte kan tillåta en storskalig massinvandring, eftersom detta riskerar att tränga bort ursprungsbefolkningen och hota den biologiska mångfalden.

Det är skillnad på folk och folk – två exempel
Men vilka folkslag kan då generellt ”accepteras” som invandrare av en estetiker och vilka saknar helt chans att få tillträde till det förlovade landet i fråga? Jag avser inte att uppehålla mig alltför länge med specifika exempel kring detta. Det kan dessutom vara svårt att komma med några klara svar eftersom det i många fall rör sig om en rent subjektiv bedömning. Vissa saker anser jag mig dock kunna konstatera, även ur mitt rent objektiva perspektiv.

För enkelhetens skull låter jag bilder tala. Här är ett exempel på en kille som en sann estetiker aldrig skulle ge uppehållstillstånd:

Och här har vi en flicka som mer än gärna skulle varit välkommen:

Ja, se så enkelt det kan vara! I de här två fallen ger det estetiska perspektivet självklara svar men så lätt är det inte alltid. En tumregel är dock att det ur en estetikers synvinkel helt enkelt är ruskigt motbjudande att få sitt land koloniserat av tusentals somalier. Punkt.

Invändningar och problem
Man kan förstås invända att även vårt folk innehåller en stor andel mindre fagra element, ja kanske rentav den stora merparten inte är så särskilt bildsköna. Det är förvisso sant, men det är helt naturligt, de är ju ändå vårt folk och på det viset har det varit i alla tider, inom alla folkgrupper. Det är inte frågan om att en hel folkgrupp bara ska bestå av extremt vackra människor, det är inte alls vad som menas. Man kan dock förvisso komma med olika positiva åtgärder för att uppmuntra goda företeelser och förädla folket på flera sätt, det är en annan sak. I den här texten är det inte heller frågan om att tillämpa ett radikalt estetiskt synsätt på det egna folket utan på specifikt just invandringspolitiken.

Slutord
Jag menar här inte att det estetiska perspektivet skall vara själva grunden för en kritik mot massinvandringen men däremot kan det fungera som ett komplement och som ännu en infallsvinkel på ett komplext problem som går att använda sig av i vissa sammanhang. Jag tar heller ingen särskild ställning till huruvida det skulle fungera, vara praktiskt genomförbart eller ens önskvärt. Jag redogör bara objektivt för vad det faktiskt skulle innebära.

Rasistiskt? – Nej, estetiskt!

0% Rasism – 100% Estetik

Det skotska indiepopbandet Belle and Sebastian är en trevlig bekantskap för oss som uppskattar vacker, melankolisk och romantisk musik. Gruppen bildades 1996 och har sedan dess uppnått kultstatus och blivit en av indiemusikens mest hyllade akter. De har influerats av folkmusik och förutom mer ordinära instrument använder de sig även av bland annat fiol, cello och trumpet i sina alster.

Följande låt är från deras andra skiva If you’re feeling sinister och har titeln The Fox in the Snow. Den är särskilt passande att lyssna till i denna snöklädda vintertid men man kan även tolka texten ur ett traditionellt, antimodernt och ekologistiskt perspektiv. Jag tänker dock inte ta fram pekpinnen den här gången utan låter musiken tala för sig själv.

The Fox In The Snow

Fox in the snow, where do you go
To find something you can eat?
Cause the word out on the street is you are starving
Don’t let yourself grow hungry now
Don’t let yourself grow cold
Fox in the snow

Kid in the snow, way to go
It only happens once a year
It only happens once a lifetime
Make the most of it
Second just to being born
Second to dying to
What else could you do?

Ibland blir man positivt överraskad här i livet. I dessa dagar då svensk film främst företräds av substanslöst trams avsett för den lättroade pöbeln (exempelvis Göta Kanal 2 och Män som hatar kvinnor) är det befriande att man ibland råkar på något som bryter mot denna trend. En sådan positiv överraskning var Farväl Falkenberg från 2006 i regi av debutanten Jesper Ganslandt.

Handling och persongalleri
Farväl Falkenberg utspelar sig under en sommar och handlar om fem barndomskompisar från den lilla staden Falkenberg på västkusten. De är alla i en ålder då de egentligen borde ha blivit vuxna men man kan säga att de fortfarande befinner sig i gränslandet mellan ungdomen och ett vuxet liv. Detta märks bland annat på att flera av dem fortfarande bor hemma hos sina föräldrar och att endast en av dem lämnat barndomsstaden. Denne person är Jesper, som nu bor i en större stad och under sommaren kommer på återbesök till Falkenberg. Han tycks ha ganska dålig kontakt både med sin familj och med sina barndomskamrater som han inte träffat på länge. En annan heter Jörgen och är en halvkriminell, impulsiv typ med lite drag av ADHD. Holger är en gladlynt och ganska okomplicerad kille som ger ett gott intryck. Hans bror John är mer lat och känns ganska omogen men båda bröderna har ett gott hjärta. Den femte, David, är kanske den mest intressanta karaktären eftersom han ger ett mer mångbottnat intryck än de andra. Vid endast en yttre bekantskap verkar David vara en alltigenom glad och positiv kille men han visar sig också ha en mörkare sida. Hans grubblerier kring barndomen och framtiden leder så småningom till att han tar ett avgörande beslut som förändrar tillvaron för dem allihop.

Disposition och tematik
Farväl Falkenberg är en väldigt lågmäld film och har ett förhållandevis långsamt tempo. Det är verkligen inte en film för alla och många kan nog uppfatta den som tråkig och innehållslös. Det är sant att det kanske inte ”händer” så mycket konkret på skärmen men detta är blott intrycket man får vid en endast ytlig betraktelse av filmen, utan att studera den djupare och få förståelse för andan och essensen i vad filmskaparna vill förmedla.

I filmens Falkenberg ges en bild av en tid som stannat, där allt är likadant som det var när pojkarna växte upp, bara det att man blivit äldre. Farväl Falkenberg skildrar småstadstristessen och vardagens mer eller mindre händelselösa gång. Om att trivas med tillvaron men också om en längtan bort efter något annat. Man skulle kunna beskriva detta som ett Sverige som somnat. Där livet fortskrider i en småputtrig post-folkhemstillvaro präglad av viss trygghet men samtidigt också utan mål och mening och i total avsaknad av heroiska drömmar eller vilja till stordåd.

En central fråga för filmen är det som berör ”den eviga barndomen”, att allt ska få vara som det alltid varit. Att kunna strunta i omvärldens krav att man måste växa upp och ”bli något”; att man måste flytta till storstaden, göra karriär osv. En önskan om att säga nej till den moderna ytligheten och istället nöja sig med det lilla och det trygga.

Farväl Falkenberg bjuder också på några scener av träffsäker vardaglig tragikomik, exempelvis när man får beskåda bingospelade pensionärer eller den oerhörda pinsamhetskänsla som infinner sig när Jespers ensamma far besöker puben och hamnar i en nödtvungen och substanslös konversation med en annan ensam man vid bardisken.

Foto och musik
Såväl fotot som musiken är enastående och väldigt passande till det långsamma berättandet i Farväl Falkenberg. Särskilt musiken av kompositören Erik Enocksson är fantastisk och lyfter flera scener avsevärt. Man har filmat med skakig handkamera och fotot är närgånget och trevande. Jag får känslan av att filmskaparna velat arbeta främst med att skapa stämningar som man kan känna igen sig i och som kan tyckas väldigt enkla men som döljer något större och djupare. Stämningar och känslor är det viktigaste snarare än vad som rent fysiskt visas på bildskärmen. Detta lyckas man i regel bra med. Riktigt bra till och med. Det känns faktiskt ibland som att den vackra, lugna musiken flyter ihop med de somriga bilderna till ett sorts organiskt samförstånd, ur vilket en stark närvarokänsla sedan uppkommer. Man får nästan känslan av att vara där. I Falkenberg, den sommaren. Just där.

Avslutande ord
I sina bästa stunder är Farväl Falkenberg en träffsäker och känslosam vardagsskildring och samtidsbetraktelse av det senmoderna svenska samhället. För någon som är uppvuxen i Sverige, särskilt då i en etnisk homogen miljö i en mindre stad, är igenkänningsfaktorn nog ofta hög. Även om vissa scener kan vara lustiga finns det ändå ofta en melankolisk och nostalgisk lyster bakom nästan varje bildruta. Det ger en påminnelse om att ingenting varar för evigt.

Jag rekommenderar er att se Farväl Falkenberg men jag kan inte lova att ni kommer att uppskatta den. Den kräver en del av åskådaren – en viss inlevelse och förmåga att se bortom det uppenbara, att absorbera stämningen och känslan i filmen samt att inte ha några vidare förväntningar på vad man kommer att bevittna. Men om ni utifrån min redogöresle tror att ni skulle gilla filmen bör ni ge den en chans. Kanske kommer ni att förnimma några minnen från barndomens somrar. Det kan behövas såhär i kylig vintertid.

För övrigt är titeln ”Farväl Falkenberg” väldigt passande i flera bemärkelser. När man sett filmen förstår man varför.

Undantagsmänniskan känner sig främmande inför det moderna samhället och kan ibland tänka på sig själv som ”född i fel tid”. Han har dock oftast förmågan att anpassa sig, åtminstone ytligt, till de nya förutsättningarna och kan på så vis nå framgång inom sitt valda gebit även i den moderna eran. Han kan dock lika gärna välja att resignera inför tillvarons hopplöshet/meningslöshet och leva ett liv uteslutande bestående av andliga prövningar och askes. Ett väl genomtänkt självmord kan också vara en möjlighet.

Undantagsmänniskan har inget behov av att ständigt ha människor omkring sig. Han spenderar gärna mycket tid ensam och trivs gott med det. Djupa grubblerier är ofta hans följeslagare.

Undantagsmänniskan försöker så ofta som det är möjligt att utsätta sig för utmaningar och prövningar av olika slag. Detta kan vara alla möjliga fysiska och psykiska utmaningar av skilda digniteter och svårighetsgrader. Exempel på detta kan vara att man ena dagen tränar någon kampsport för att nästa dag sitta koncentrerad kring ett komplicerat matematiskt problem. Under helgen kanske man ger sig ut i skogen med ett begränsat antal hjälpmedel och förnödenheter och tränar sig på att klara sig ute i naturen (göra upp eld, bygga vindskydd etc.), gärna i ofördelaktigt väder.

Undantagsmänniskan inordnar sig ogärna i politiska eller religiösa sammanslutningar som helt saknar koppling till Traditionella ideal och värden. Överhuvudtaget är ”mass-rörelser” och likriktning honom främmande. Han kan dock i vissa fall engagera sig i sådana grupper, men ser det då alltid som ett medel snarare än ett självändamål.

För undantagsmänniskan är estetiken av stor betydelse. Vill man dra detta till sin spets kan man till och med hävda att han anser att: Livet är estetik. Det är dock här viktigt att påpeka att estetiken i undantagsmänniskans ögon inte blott är något ytligt som endast verkar på det materiella planet, utan den står i direkt förbindelse med den högre sfären, det andliga. Man kan uttrycka det som så, att medan dussinmänniskan ser världen och dess olika attribut som endast vågrät, horisontal, ser vår undantagsmänniska den i ett lodrät perspektiv, där alla färger och klanger härleds från och relateras till, en gudomlig princip. Det är bland annat på grund av detta som så många undantagsmänniskor ofta har ett stort intresse för musik och bildkonst.

Sådan är undantagsmänniskans natur.

Kommentarer:

Begreppet ”undantagsmänniska” i denna text överensstämmer till viss del med vad Julius Evola beskrev som den differentierade människan, men bör inte ses som liktydigt med detta. Även Nietzsche m.fl. har givit inspiration.

Att jag skriver ”han” istället för ”hon” bör inte ses som en ringaktning av kvinnan utan detta sker främst av praktiska skäl. Givetvis kan även kvinnor vara undantagsmänniskor även om det är ovanligare.

Relaterat:
Oskorei – Ett Traditionellt liv

Japanen Yukio Mishima har omnämnts många gånger på Motpol och han är en stor inspirationskälla för Traditionalister världen över. Han förkroppsligade idealet där krigaren och litteratören representeras i samma person; en fusion av det sinnliga, det kroppsliga och det andliga. Han omfamnade en elitism och estetik som kom att drivas till sin spets och till slut resultera i självmord – hans liv kom på så vis att fullbordas. Men det är inte detta jag har för avsikt att ta upp i denna text. Istället kommer jag att skriva några rader om en av Mishimas böcker som ännu inte omnämts på Motpol.

Bruset av vågor, med undertiteln En kärlekshistoria, är ett av författarens allra vackraste verk. Boken utspelar sig på en liten japansk ö några år efter andra världskriget. Protagonisten i berättelsen heter Shinji och är en fattig pojke som arbetar som fiskare. Han begär inte mycket av livet utan framlever sin enkla och traditionella tillvaro med gott mod. Hans hopp inför framtiden kretsar mest kring att kunna försörja sin älskade moder, som arbetat hårt för att rå om Shinji och hans broder sedan fadern dödades av amerikanska bombflyg under kriget.

Men en dag förändras pojkens tillvaro. En ny flicka anländer till byn och hon utmärker sig genast genom sin skönhet. Shinji kommer härigenom att upptäcka känslor inom sig som han tidigare inte hade kännedom om och de unga tu fattar starkt tycke för varandra ganska snart. Det uppstår dock hinder för deras kärlek. Flickan är nämligen dotter till byns rikaste man och Shinji kommer från ett fattigt hem, något som inte ses med blida ögon. Det dyker även upp en antagonist till Shinji som också är intresserad av flickans gunst. Han är i mångt och mycket en rak motsats till Shinjis vänliga, starka och självuppoffrande natur, men han har fördelen att han är rik och står på god fot med flickans far. Konkurrensen mellan de båda unga männen får så småningom sin upplösning ute på det stormiga havet, där det slutligen visas en gång för alla vem som är av det rätta virket.

Mishimas skildring av livet på ön bjuder på utsökta miljöbeskrivningar och både naturen och den mänskliga samvaron beskrivs i en poetisk och levande ton, som visar på att författaren har en stor kärlek till både det japanska landskapet och dess folk.

Det är rörande att se med vilken blyghet, kyskhet och respekt för varandra och sina närstående som de unga tu närmar sig varandra, trots att de är upp över öronen förälskade och att deras kroppar sjuder av åtrå. Mishima lyckas verkligen skildra ungdomens trevande första kärleksmöte på ett smakfullt och vackert vis.

I berättelsen ges det även flera inblickar i Japans traditonella liv. Det finns ett stort inslag av andlighet och vördnad inför förfäderna, vilket ter sig som fullständigt självklart för historiens personer. I en scen beskrivs till exempel hur Shinji beger sig upp till byns tempel, som är beläget på ett berg, för att be och skänka av sina få slantar som offer till gudarna.

Bruset av vågor är kort sagt en mycket välskriven och vacker bok. Den har ett tidlöst tema som gestaltas på ett sådant utmärkt sätt att man sent kommer att glömma historien om den oskuldsfulla kärleken i den japanska övärlden.

Mer om Mishima:

En spartanskt inredd lägenhet. Travar med böcker, slarvigt staplade på golvet. Vedisk filosofi och tysk poesi, bland annat. Där finns även några biografier om heroiska gestalter. Personer ur det förgångna, vars livshistorier inspirerar oss än idag. Historier ur det förflutna som får oss att drömma och att kämpa.

Varje dag är en kamp mot oss själva. Mot meningslösheten och hopplösheten. Mot våra kroppsliga begränsningar. Mot livet. Mot tiden.

I ett hörn i ett utav rummen står en skivspelare och i en bokhylla där jämte står några skivor. Jag tar upp en av dem och beskådar omslaget. The Smiths – The Queen is dead, står det. Jag ler för mig själv och bestämmer mig för att spela den. När musiken har gått igång ställer jag mig vid fönstret och blickar ut i natten.

Nordanvind fortsätter nu sin odyssé genom kvalitativ filmkonst med att reflektera lite kring en film som många troligtvis har sett, men som få har funderat djupare kring.

Ridley Scotts Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är av många ansedd som en kultfilm och modern klassiker. Enligt mitt tycke med rätta då det sannerligen är en filmupplevelse långt utöver det vanliga.

Blade Runner utspelas i Los Angeles 2019 i en framtid som är både högteknologisk och multikulturell. I staden tycks det vara konstant mörkt och regnigt, men det är på något sätt ändå en ganska tilltalande miljö. Det är en särskild stämning och känsla närvarande hela filmen, som är svår att riktigt definiera, men som musiken och det omfattande ljudlandskapet definitivt har en stor del i. Filmens utsökta soundtrack, komponerat av Vangelis, är en vital del av filmen och utan musiken hade kanske inte detta varit ett mästerverk av den dignitet det faktiskt är.

Harrison Ford gör rollen som Deckard, en så kallad Blade Runner – en sorts polis som har till uppgift att söka upp och oskadliggöra replikanter, artificiellt konstruerade varelser, som är förbluffande lika människor. Dessa är skapade för att nyttjas av människorna på olika sätt och flera av dem har förmågor utöver det vanliga, exempelvis hög intelligens eller enorm styrka. En annan egenskap är att de har en begränsad livslängd, oftast enbart några år. De är heller inte ämnade att kunna utveckla mänskliga känslor och det är bland annat med detta problem som ett av filmens centrala teman framträder: moraliska, existentitella frågor om vad det mänskliga verkligen innebär.

Under filmens gång får vi stifta bekantskap med många udda och minnesvärda karaktärer. Den mest intressanta av dem får nog sägas vara Roy Batty – en sanslöst bra skådespelarprestation av Rutger Hauer. Han framträder här som en riktig übermensch, en personifikation av den blonda besten; hyperintelligent, stark, brutal och känslokall, men samtidigt även med känsla för stil och värdighet. Batty är ledare för en grupp replikanter som är på rymmen efter att ha kapat en rymdfärja och dödat dess besättning. I en minnesvärd scen då Batty konfronterar den som skapat honom, som designat hans hjärna, kan vi se ett verkligt traditionellt inslag i filmen: nämligen det välkända temat om att döda sin egen skapare, att döda Gud.

Filmen innehåller för övrigt diverse moment av intresse för oss med traditonella värderingar. Här finns poetiska betraktelser, berörande kärleksscener, origami, manliga respektive kvinnliga dygder och framförallt filosofiska reflektioner om livets förgänglighet och vad det egentligen innebär att vara människa. Vad som också gör filmen stark är att det är ingen entydig kamp mellan gott och ont vi beskådar, även om det kanske kan tyckas så till en början. Man får se olika sidor av karaktärerna och, utan att avslöja för mycket, kan väl sägas att man får stor sympati för replikanterna mot slutet. Man utvecklar ett medkännande för dessa individer, som varken har något förflutet eller någon framtid.

Blade Runner är en mörk, vacker, spännande och berörande film. Den slår an en särskild ton inom mig och uppvisar vid en närmare granskning djupare liggande värden, som inte många “storfilmer” kommer i närheten av. Den är en lyckad blandning av futurism och tradition som erbjuder en stunds god underhållning, men som också manar till eftertanke. Rekommenderas varmt.

För vidare läsning här på Motpol gällande liknande teman kan jag tipsa om följande inlägg där Blade Runner också nämns. Det finns även en del skrivet om fenomenet cyberpunk, till vilket Blade Runner varit en stor influens.

Hur kan man leva? Hur kan man leva i denna värld av förljugenhet? Bland alla värdelösa existenser som förlorat all mening, alla mål och all tro. Dessa själspromiskuösa slinkor och bångstyriga dårar. Ve dem och deras avkommor! Deras eftermäle äro intet annat än menlös dynga som snabbt sprids för vinden. Ett ohörbart eko i universums kalla famn.

Allt som man var.