Nordanvind

Nu är våren åter kommen och då kan det kanske vara på sin plats att med solig blick och förhoppningsvis lite mer ljus i lynnet här uppmärksamma någon av de få positiva företeelser som trots allt existerar i det krackelerande och i de flesta avseenden estetiskt och moraliskt motbjudande postmoderna samhället av idag.

Det exempel jag valt att ta upp är något så oväntat(?) som några filmklipp med japaner som utövar svensk folkkultur. De spelar och dansar till svensk folkmusik och de gör det bra! Tänk att det finns personer tillhörande ett annat folkslag som har ett större intresse för vår traditionella kultur än vad dagens svensk har. Den kultur som svenskarna har blivit berövade eller som de frivilligt avsagt sig, beroende hur man väljer att se på saken.

Detta kan öppna upp för tankar och diskussion. Kanske kan vår kultur leva vidare där? Kanske kan de hjälpa oss att hitta tillbaka till vårt arv? Är detta ett tecken på ett sunt kulturellt utbyte eller är det rentav att betrakta som opassande i någon mån?

Det är naturligtvis upp till var och en att avgöra. Personligen blir jag glad av att se detta och jag ser det som ett tecken på den folksjälsliga gemenskap som funnits, och även i viss mån fortfarande finns, mellan de nordiska folken och japanerna.

Det är en gemenskap som kan vara värd att bygga vidare på och som på sikt kan hjälpa till att lägga grunden för en kulturell allians och renässans – byggd på en enighet och förståelse för en gemensam strävan för identitet, kultur och tradition.

Beskåda filmklippen nedan. För mer, se Youtubekontot harpare003.

- Jag minns en händelse som inträffade för några år sedan. 6 år sedan tror jag att det var. Det handlade om folk som beställt böcker.

- Beställt böcker?

- Ja. Och sen var det några andra som inte tyckte om att de gjort det.

- Att de beställt böcker?

- Ja, precis.

- Varför det?

- Jag vet inte riktigt. Det kan tydligen vara farligt att läsa böcker. Särskilt om böckerna inte är godkända av staten. Man kan ju få idéer och börja tänka själv.

- Jo, det förstås.

- Jag hade en bekant som var en av de som beställt böcker. Han stod med i ett register.

- Vad var det för ett register?

- Ett kundregister över de som beställt böcker. Icke-godkända böcker. Vissa som stod med i registret blev tydligen uthängda också. De ansågs vara ett hot mot samhället.

- För att de läste böcker?

- Ja. Det kallades visst för en ”antifascistisk offensiv”.

- Ojdå. Det låter som en rejäl kampanj.

- Tydligen var det ett allvarligt brott att läsa böcker. Det sågs väl som lite udda. De flesta läser ju inte så mycket böcker nuförtiden. Folk tittar mest på TV eller spelar dataspel.

- Så bokbeställarna hängdes ut för att de var annorlunda, att de inte riktigt passade in i samhället?

- Jo, så kan man nog säga. Antifascisterna och de styrande i samhället ville väl helst att alla skulle ägna sig åt mer ”normala” och godkända sysslor. Som att äta på McDonalds, titta på Melodifestivalen eller på sin höjd läsa Aftonbladet eller Expressen. Om man läser böcker kan man ju råka börja tänka och fundera över saker och ting. Att man får nya perspektiv och börjar drömma.

- Drömma? Om vad?

- Ja, exempelvis om man läser historia, filosofi eller poesi kan man ju få för sig saker. Som att det finns något bortom detta vi har nu. Att det går att skapa ett bättre samhälle. Att det går att sträva högre.

- Jaha, då förstår jag.

- Men det slutar inte där. Man kan tydligen bli ”högerextremist” också.

- Jaså, blir man högerextremist av att läsa böcker?

- Det sägs så.

- Jaha… ja men då ses vi väl på biblioteket då!

- Det gör vi!

En genuin motkultur håller på att ta form. En motkultur som har sin grund i det traditionella Europa och som motsätter sig globalisering, kapitalism och materialism. En motkultur som värnar organisk kultur, andlighet och autentiska känslor. En motkultur som vågar blicka uppåt mot himlen istället för att lydigt sitta och stirra in i en grå betongvägg.

Man kunde se en del av denna motkultur under seminariet Identitär Idé – där i form av Markus Anderssons vackra måleri och Winglords episka musik.

För att kunna förändra politiken måste man först förändra kulturen. Vi ser att allt fler börjar upptäcka sitt arv och få förståelse för vilka de egentligen är. Fler och fler av de få som lyckats undgå att svepas in i den senmoderna livsstilens fördummande och zombieliknande tillstånd åtminstone.

För att understödja detta uppvaknande och främja en sådan positiv utveckling behövs vad man kan kalla för ett kulturellt kapital och en levande kulturell undervegetation som kan bekräfta en sådan världsbild, som kan väcka intresse, ge inspiration och som även på sikt kan hjälpa till att skapa en ny och värdigare människotyp. En sådan miljö ser vi idag så sakteliga växa fram på olika sätt och den blir ständigt bredare.

När det gäller olika konstformer och kulturella uttryck har jag själv bäst koll på musiken. Den genre som idag kanske allra bäst förmedlar en europeisk känsla relaterad till det moderna infernot är neofolken. Den ger oss en bild av Europa. Sådant det var, sådant det är eller sådant det ska bli. Det kan vara det mörka Europa, det romantiska Europa eller det gåtfulla Europa – flera klädedräkter kan klä henne. I många fall är det också en arkeofuturistisk skrud hon bär.

Neofolken är mångskiftande, liksom Europa självt. Här bifogas några sånger som behandlar Europa på ett eller annat sätt:

Forseti – Europa

Von Thronstahl – Europa Calling

TriORE – Europa’s dream

Death in June – Only Europa Knows

Sol Invictus – Looking for Europe

Ritual Front – Europa Dream

En bonus på slutet som inte är neofolk utan snarare Martial Industrial:

Triarii – Europa

Relaterat:

Oskorei – Skapandet av en motkultur

Oskorei – Tankar om kulturkamp

Nordanvind – Funderingar kring kulturkamp, människotyper och metoder

Solguru – Neofolk på uppgång

”Bygg något vackert eller krossa allt.”

Så sjunger Kents Jocke Berg i låten ”Krossa allt” från det fantastiska albumet Röd och jag är nog beredd att hålla med honom. Det vackra är vad som gör livet meningsfullt. Men om det sköna inte kan uppnås – om det onda och fula är alltför omfattande? Vari ligger då meningen?

Jag känner ganska ofta att en bister misantropi tar överhanden. Då ligger Morrisseys ord om ”Come, come nuclear bomb” nära till hands. Har han en liknande inställning som Berg, tro? Säkerligen. Det finns en valfrändskap mellan de båda, likväl som inom den vemodiga konsten i övrigt. Det är definitivt en gemenskap jag känner mig hemma i, något som korresponderar förträffligt med de ideal jag omhuldar. Något bortom senmodernitetens relativiserande förstörelseverk.

Vad är det egentligen som hänt den senaste tiden? Har inte världen blivit fulare? Vad är det för saker som förs fram som exemplariskt och eftersträvansvärt i det offentliga livet? Inte fan är det något vackert! Det är intelligensbefriat skräp, det är vad det är!

Liberalismen och socialismen har nu spelat ut sin roll. Deras utopier och tankar om ”framsteget” var bara trams. Vi vet det nu. De har misslyckats katastrofalt med att skapa ett trevligt och angenämt samhälle. De har förfulat allting! Eller, det kanske är att ”lyckas” i deras värld? Är de nöjda?

Byggs det några storslagna byggnader idag, som kommer att fascinera människan om hundratals år? Skapas det några odödliga konstverk som människor kommer att beundra på museer i framtiden? Eller står det vackra och storslagna att finna endast i forntiden? Det visionära – var är det?!

Våra politiker är oftast bra exempel på ”den nya människan”. Ryggradslösa kräk och halvmänniskor. Och våra ”kändisar”? Ja, det är ju bara bisarrt vad det nu ska föreställa. Dessa lismande, efterblivna kräk som horar runt i massmedia skulle knappt ens kvalificera sig till att duga som mat åt grisar. Och de ska ses som ”förebilder”??

Detta är ingen civilisation. Jag säger det igen: DETTA ÄR INGEN CIVILISATION. Och därför kan det heller inte röra sig om något civilisationernas krig nu som vissa påstår eftersom Västerlandet, beklagligt nog, blivit dränerat på just de värden som utgör en civilisation. Däribland strävandet efter det sköna.

Är det kanske det som är meningen med livet? Själva strävandet? Har det ett värde i sig, som kan överskugga det samtida estetiska och moraliska förfallet?

Vi får hoppas det. Om inte så får vi vemodiga, bistra Traditionalister lyssna vidare på Jocke Berg och Morrissey och kanske så småningom till slut fullfölja deras visioner.

Relaterat:

Om Morrissey

Om Kent

Erik Sjöberg (känd under pseudonymen Vitalis) var en svensk poet och författare med betydande drag av den litterära romantiken. Hans poesi präglas av melankoli, andlighet och djupa religiösa betraktelser av livet och döden. En känsla av stoisk resignation genomsyrar många av hans verk och Memento mori var för honom i mångt och mycket en ledstjärna.

En av de dikter från Vitalis penna jag fastnat mest för ämnar jag här delge läsaren.

Den kämpandes sång

Gå ned min Sol och du, o hoppets strimma,
Fördölj ditt trollsken på min öde stig!
Stolt vill jag vandra fram bland natt och dimma,
Tills under föttren grafven öppnar sig.
Fröjd! jag dig saknat från min barndomstimma:
Härefter ock min själ föraktar dig.
Gack, falska barndomsvän, att barnen smeka:
En man blott värdigt kan med blixten leka.

Hvar vänlig engel vikit från min sida;
De trifvas ej i lifvets dunkla sfer.
Blott ljus kring mig de höga blixtar sprida,
På törnestigen, som till grafven bär.
Följ mig den stund ännu jag måste strida,
O mannakraft! som sköld och svärd mig är;
Tills jag i hög, från lifvets valplats gången,
Som segerherre, för min ovän fången.

Sjöbergs liv blev inte långt. Han föddes 1794 och avled i lungsot 1828 efter ett tämligen fattigt och, vad jag förstår, olyckligt liv. Han är idag, liksom många andra stora skalder, tragiskt bortglömd. Fler av hans alster finner man dock här.

Eder ödmjuke skribent Nordanvind, som lever och verkar i en romantisk tradition, ser det som en plikt att uppmärksamma och återupprätta de romantiska idealen och dess förkämpar. Att återknyta till denna anda är ett av flera sätt att omkullkasta de fundament på vilka den nuvarande senmoderna samhälleliga och kulturella ordningen vilar. Detta eftersom den till sitt väsen representerar den raka motsatsen.

Vi minns Vitalis som en representant för denna anda.

I tidningen Fornvännen, årgång 75, utgiven 1980, finner vi en intressant artikel om våra förfäders religiösa bruk, betitlad Björnfällar och Oden-religion. Författaren Åke V. Ström skriver om björnen och dess betydelse inom indoeuropeisk religion och då särskilt i krigarkulter.

Björnen förekommer rikligt i olika indo-ariska mytologiska traditioner. Vi finner den i myter hos bland andra kelter, perser, greker samt i den vediska litteraturen. Vi skall dock här främst uppehålla oss vid den germanska och särskilt nordiska religiösa kopplingen till björnen.

I artikeln framkommer det att björnen länge förknippats med Oden. Vi får berättat för oss om en särskild ritual som praktiserades då man dödat en björn under jakt. Man bad då om förlåtelse till björnen för dådet och hävdade att det var en olyckshändelse. Ett liknande bruk finner man även i ritualer relaterade till Odens motsvarigheter i andra indoeuropeiska folkslags religioner.

Från isländska källor vet vi att Odens hirdmän gick under beteckningar som ulfhednir och berserkir. Ulfhednir bar vargpäls och var givetvis relaterade till vargen men hur är det med bärsärkarna? En vanlig tolkning är att bärsärkarna fått sitt namn av att de stred utan brynjor, endast iförda sina särkar. Författaren för dock fram en annan förklaring och hänvisar till tysk etymologisk forskning:

”Bärenhäuter (als Mitglied
einer kultischen Gemeinschaft) . . . Abzulehnen
die ältere Erklärung ‘der im bloBen
Hemd kämpfende’ ”

Ordet för björn kommer från den germanska ordstammen bernu och heter på tyska i bestämd form der Bär.

Han påvisar också stycken i isländska källor där bärsärkarna beskrivs som ”starka som björnar” och även myten om den nordiska ”manbjörnen” som var hälften människa och hälften björn – en motsvarighet till varulven (varg/människa). Bärsärkarna relateras alltså till björnen.

Vidare skriver Ström om Oden, som kallas för ”björnens skyddspatron och inkarnerade gestalt”, och dennes särskilda förhållande till de högre samhällskasterna och till de germanska mannaförbunden. Han refererar bland annat till Tacitus och Mircea Eliade. Den sistnämnde ser i ett avsnitt i Völsungasagan en initiationsrit för bärsärkar där krigarna klär sig i björnskinn. Detta beskrivs som ”the essential moment of initiation into a men’s secret society”. Enligt författaren hade kungar och höga ståndspersoner, tillsammans med sina mannaförbund, ett särskilt närstående förhållande till björnen och dess krafter.

Som vidare bevis på detta nämns bland annat att de gotiska kungarna brukade gå klädda i björnskinn samt en sed i Sverige då man tidigt använt björnfällar som sittunderlag eller mattor för adeln eller att präster i vissa fall begagnat sig av björnfäll vid altaret – ett exempel ges från 1600-talet i en kyrka i Dalarna.

Björnen ges även en särskild koppling till de döda, vilket förklarar bruket av björnskinn i gravar. Om detta skriver Ström: ”Björnen var Odens djur och därigenom de högre ståndens, i synnerhet de döda ståndsmedlemmarnas gud. Därför lät man gärna de döda, i synnerhet från högre sociala skikt, vila på björnfällar. I denna mening utgjorde dessa fällar en social statussymbol.”

Slutligen, en fin liten vers:

Bärsärkarna hylade,
kampen var igång,
de vargklädda skrek
och skakade spjut. . .
Om bärsärkaraseri vill jag fråga,
om dem som dricker likets sjö [blod]:
hur står det till
med folk som går
glada till strids?
‘Vargklädda’ heter
de som i slaktningen
bära blodiga sköldar.
De rödfärgar spjuten
när de kommer till strid (Hrafnsmål 8 och 20 f.)

Läs även:

http://oskorei.webblogg.se/230206202204_indoeuropeiska_brsrkar.html

http://oskorei.webblogg.se/020606195057_mannafrbund_och_vargkrigare.html

http://oskorei.motpol.nu/?p=3992

1990-talet, vad fan var det? Ett ganska obehagligt årtionde på flera sätt. Men i denna röra av mittbenor, dokusåpor och vidare fördumning, som en del i den alltjämt fortskridande civilisatoriska degenereringsprocessen, och i detta fall koncentrerad till det västerländska ”samhället”, fanns det ändå en del goda ting som jag kommer att minnas.

Däribland dessa herrars känsla för estetik och musikalisk skaparkraft.

Kent – Kräm (Så nära får ingen gå)

Kent var banbrytande inom den svenska populärmusiken. Från outsider-indie till Sveriges största rockband och alltid med en jävligt hög klass. Videon är väl värd att beskåda. Lägg märke till Västerbron, självmordsreferensen och hur stiliga de unga grabbarna var – inte utan inspiration från de engelska husgudarna The Cure och diverse tonårsgotik.

Radiohead – Street spirit (Fade out)

En av de snyggaste musikvideor som gjorts? Och även så särdeles passande till musiken. Det är mörkt, urbant, kyligt och vemodigt – allt sammanfogat av en sällan överträffad nerv och känsla för det musikaliska hantverket. Radiohead hörde till de mer intressanta fenomenen på 90-talets musikaliska scen. De var innovativa och ibland inte endast i samklang med tidsandan – de kom även att föregå den.

Nirvana – Heart shaped box

Kan man tala om 90-talets rockmusik utan att nämna Nirvana? Deras ångest och desillusionerade och enigmatiska tristess gjorde dem representativa för ”Generation X” och i slutändan också odödliga på grund av de fantastiska musikaliska kvalitéerna och den råa energin de lyckades förmedla. Musikvideon, som är fylld av religiös symbolik, är gjord av fotografen Anton Corbijn som även samarbetat med Joy Division och Depeche Mode. Låten är hämtad från Nirvanas sista album, In Utero, som kan ses som en förebådan om vad som komma skulle – för Cobain och för världen.

För några år sedan skrev feministen Karolina Ramqvist en ganska lam krönika i DN om hur Morrissey blivit en sorts mansikon. Temat kan dock vara värt en liten kommentar.

Man kan ganska snabbt konstatera att utifrån Ramqvists och andras kommentarer om Morrissey står det klart att han representerar något som de inte kan förstå sig på. Hur är det möjligt att både vara manlig och känslig? Både hård och bräcklig? Att vara en (europeisk) ”man” tycks i deras värld innebära att vara bufflig, våldsam, sluskig och allmänt osympatisk. När någon är bildad, känslosam och romantisk men samtidigt även enormt manlig blir det kortslutning för dessa pk-människor. De ser det som något falskt, abnormt eller som ett försök till infiltration av deras egna sfärer.

När jag varit på Morisseyspelning har jag alltid slagits av vilken stark atmosfär som skapas. Hans trogna fans har ett väldigt speciellt förhållande till honom, ibland på gränsen till dyrkan. Och publiken är intressant att skåda: en trevlig blandning av biffiga karlar med rockabillyfrisyrer, små söta popflickor med randiga kjolar och många fler typer där emellan.

Morrissey lyckas alltså tilltala vitt skilda grupper av människor med sin manliga, men samtidigt ibland även androgyna och sexuellt ambivalenta framtoning. Han är en poet, men samtidigt också en riddare.

Är han då, med Ramqvists ord, en ”patriarkatets förman”? Ja, vad ska man säga om detta? Om det ändå vore så väl.

Morrissey är en senmodern representant för den känsliga och romantiska sidan av den manliga principen.

Han ger oss en glimt av det höviska. Det som även krigande gestalter ur historien minner om, exempelvis haiku-skrivande samurajer eller de medeltida europeiska aristokraterna som ägnade sig åt sina Minnelieder.

Morrissey har flera gånger varit i kontroverser för politiskt inkorrekta uttalanden (vilket det går att läsa mer om i länkarna nedan) och han har nu nyligen återigen blivit anklagad för att vara rasist. Denna gång efter att ha kritiserat den vedervärdiga djurhållningen i Kina. De så kallade antifascisterna verkar minsann hata Morrissey något ofantligt och kanske också med rätta? Han påminner ju dessa ynkliga varelser om att det ännu finns manliga europeiska män, som samtidigt är stiliga, bildade och romantiska. Sannerligen en mardröm för de som förespråkar egalitära ideal och till varje pris önskar smutskasta det som ännu är ädelt i vår värld.

Avslutningsvis skall jag här travestera Morrisseys text till den briljanta The Smiths-låten Cemetery gates:

”Lady Gaga and 50 cent are on your side
While Morrissey is on mine!”

Mer i samma ämne:

Oskorei – Morrissey och massinvandringen

Anark – Blod, jord och rock’n’roll, del 4: Morrissey, pop idol identitaire

En lång färd i österled. Jag ser morgonen gry och hur solen sprider sitt ljus över de vidsträckta gröna kullarna. Här fläktar ännu historiens vingslag.

Jag skådar det gula och det blå. Det finns en samhörighet. Och även om den moderna liberala skräpkulturen redan fått fäste är det långtifrån lika förstört som i väst. Än finns här organiska gemenskaper och en homogen kultur.

Men också alltför färska blodsspår, en svårsläckt vrede och onda aningar inför framtiden. Vilken väg skall vi vandra? Vilket skall bli vårt öde?

Hon viskade det till mig sent en kväll:

Слава Україні…

Olika sidor av en och samma folksjäl.

Vemodet, skönheten och den råa brutaliteten – allt sammanflätat av tiden.

För evigt (?)

Det är vår i luften. Varma vindar bär mig genom skogen. Doften av grönska får mig att drabbas av harmoniska tankar. Solen – denna livgivande gigant – värmer mitt sinne och min kropp. Dess strålar är av guld och de leder min väg.

På denna plats, i denna tid. Där står jag nu. I naturens sköte. I vårens famn.